20 – 30 April  -   Midnattssolen är här

Nu var det äntligen dags att åka upp till Svalbard igen, och nu åkte vi båda två.  Den här gången hade jag förberett besöket genom att tillbringa åtskilliga timmar på internet och letat efter guidade snöskotsturer. Isbjörnar på Östkusten, midnattssolstur på skoter, Pyramiden, Barentsburg………  Det var inte lätt att välja, men till slut hade jag fått ihop en lista på önskemål som jag skickat upp till Fredrik. Det var verkligen inga billiga utflyktsmål, så här gällde det att utnyttja hans familjerabatt. Målsättningen den här gången var återigen isbjörnsmöte, midnattssol och fina skoterturer. Hade även investerat i ett teleobjektiv, så vi inte skulle behöva komma FÖR nära nallarna.
Jag kommer inte skriva om varje enskild dag, för då blir det alldeles för många upprepningar. Vi har ju faktiskt levt lite vardagsliv i byn och känt på hur det är att bara vara.
Ibland lär tom jag av misstagen så den här gången skippade vi nattbussen upp. Det var alldeles för jobbigt, och vi ville inte vara alltför trötta när vi kom upp till ön. Martin släppte av oss på Halmstad resecenter på eftermiddagen, och då kände vi oss verkligen felklädda. Alla andra resenärer var klädda i shorts och T-shirt medan vi hade vinterkängor, långbyxor och Fjällrävens varma jacka. Svetten rann i floder på ryggen, men vad gör man när det gäller att spara på vikten på väskorna. Även den här gången var handbagaget, ryggsäcken, fylld med kameraprylar, dock inget stativ eller ost den här gången. De var väl nedpackade i trunken. Nu skulle det väl gå lättare att komma igenom säkerhetskontrollen på Gardermoen!
När vi kom fram till Oslo blev vi hämtade av Helena, och sen hade vi en fin familjekväll hemma hos dem.
Helena ställde även upp som chaufför nästa morgon och körde oss ut till Gardermoen. Skönt att slippa buss och flygtåg!  Den här gången var det inga ostar som ställde till det i säkerhetskontrollen, men glömmer man ta av sig klockan så tjuter det. Någon gång skall väl även jag lyckas!
Vi lämnade ett soligt och varmt Oslo, och hade en fin flygresa upp mot Longyearbyen. Den här gången fick vi även en fin vy ut mot Björnöja när vi passerade den.

I vintras såg jag ju absolut ingenting av omgivningarna förrän vi bryskt slog hjulen i backen, men nu fick vi en fin vy över delar av ön när vi närmade oss.

Snart framme. Här med en vy in över Björndalen

Som vanligt kom mina väskor bland de sista, så det var bara att vänta. Magnus bevakade transportbandet och jag gick ut till den berömda skylten för att se (och fota) hur den såg ut i dagsljus.

Den här gången hade vi fått order av Fredde att åka taxi in till byn. Säg att ni skall till Svalbar så funkar det tyckte han. Så vi meddelade glatt taxichauffören att vi ville till Svalbar men då tittade han lite konstigt på oss och undrade om vi inte ville till hotellet först, innan vi gick till baren.  Men efter att ha förklarat läget skrattade han och snart stod vi utanför Svalbar. Men ingen son som mötte upp….   Jag gick iväg för att se om han var vaken, och fick glädjen att väcka honom.

Han kom i alla fall snabbt ur sängen, och följde med ner för att hjälpa till att bära väskor. Sen gick vi tillbaka till Svalbar och käkade en god fisksoppa till lunch.
Resten av eftermiddagen gick vi runt i byn och tittade. Det blev delvis en ny upplevelse även för mig. Nu SÅG man ju hur här såg ut!
Tanken var att vi skulle ha lånat Freddes skoter och kört lite i älvfåran, men nu blev det inte så. Vi hamnade i stället inne på Svalbar, där Fredde bjöd på en liten whiskyprovning. Det var riktigt intressant, för det var sorter som vi aldrig skulle ha provat på annars.

Eftersom Fredrik fick hoppa in och jobba en stund på kvällen fick Magnus o jag roa oss själva. Blev en god middag med renfilé inne på Kroa, och sen avslutade vi med något gott att dricka inne på Svalbar. Nu gällde det ju att testa om sonen kunde göra goda drinkar.

Helt klart godkänt!

Framåt midnatt var han färdigjobbad och då tog vi en liten tur ner till Radisson och Puben. Promenaden blev en fantastisk upplevelse, eftersom midnattssolen lyste för fullt. Det var bara ett par dagar sedan midnattssolen kom till 100%, och nu färgades himlen orange när solen närmade sig horisonten, dock utan att försvinna. Dvs Magnus och jag var imponerade, medan Fredde svor över ljuset. ”Det gör oss knäppa. Svårt att sova, alltid ljust och man tappar dygnet”. Då var mörkret betydligt bättre” tyckte han.

Hos Magnus och mig tog tröttheten snart över, och vi styrde kosan hemåt. Det var svårt att tänka sig att klockan var två på natten när solen strålade och belyste de för Longyearbyen så typiska husen, med sockertoppen i bakgrunden.

22 april:

Trots fullt dagsljus i natt har vi sovit gott. Och det var verkligen trevligt att titta ut genom fönstret på morgonen och mötas av den här vyn.

    

Att ligga kvar i sängen lockade inte, det såg ju så fint ut ute. Vi bestämde oss för att ta en promenad genom byn, och till vår stora förvåning var det ganska folktomt. Men nu var ju klockan inte mer än 10 på förmiddagen.

Eva vid sin gamle vän gruvarbetaren.

Till skillnad från i vintras bet det ganska bra i kunderna, och när vi gick förbi en termometer fick vi förklaringen, -20 grader. Tur att det var vindstilla. Det blev en tur ner till Svalbards skoteruthyrning, och vi fick verkligen känna av mäktigheten i omgivningen. Fjällen på andra sidan fjorden var mäktiga i sin vinterskrud, och något som slog oss var tystnaden. I och för sig bröts den ibland av skotrar som brände iväg, men den var ändå slående.

Tog ett foto från nästan samma ställe som i januari, och nu såg det ut så här:

Efter ett par timmars promenad träffade vi Fredrik på Svalbar för en gemensam lunch/frukost.  Sen skulle vi äntligen få leka lite.  Fredde körde fram skotern och sen tog vi sikte på älvfåran. I vintras kändes det väldigt bra att köra fram och tillbaka i den, men när jag nu såg den såg det riktigt löjligt ut. Men som sagt bäst att börja försiktigt!

Onekligen häftiga glasögon han skaffat.

Inte alltid så lätt att knäppa fast hjälmen ordentligt.

Jag började köra, och den här gången vågade jag mig lite längre bort, enda upp till restaurangen "Huset", innan jag vände. Kändes helt ok och om möjligt ännu roligare än i januari. Sen blev det Magnus tur, som efter en snabblektion av Fredde satte full fart upp mot "Huset". Han hade absolut inga problem med varken tyngdpunken eller något annat.

Efter en stund blev vi lämnade ensamma med våra snölekar, och då växte tuppkammen så vi bestämde oss för att köra ner till Adventsfjorden, där vi kunde köra lite fortare.  Tyvärr var en av oss tvungen att gå, eftersom det inte är tillåtet att skjutsa på Freddes skoter. Och vi ville ju inte få Sysselmannen på oss redan första riktiga dagen. Oj vad kul det var att köra ”på riktigt”. Fjorden är bred, och underlaget sluttar inte åt något håll. Lite skumpigt kanske men kul var det.  Eftersom skotertrafiken på fjorden var livlig vågade vi oss så småningom ut på lite längre utflykter.  Det var verkligen mäktigt och fint att blåsa iväg ut genom dalen. Ja blåsa och blåsa, Jag tyckte det gick fort när hastighetsmätaren närmade sig 50km/h, men Magnus var lite djärvare. Det blev många stop under turen, landskapet bara måste förevigas. Inte det bästa fotovädret, strålande sol på ett kritvitt landskap som gnistrade, men det fick bli vad det blev. Men det mest självklara motivet av alla var isbjörnsvarningsskylten. Även den en av byns största fotofavoriter.

   

  

Här hade vi, trots kylan, kunnat hålla på länge, men vi hade lovat att vara tillbaka med skotern till klockan 14. Då skulle Fredde ut med sin chef på en liten lusttur upp till Nordenskjöldstoppen. Tydligen en häftig upplevelse att vara på toppen, och en minst lika häftig tur upp och ner.  Vi önskade en ganska nervös kille lycka till och god tur, och sen drog de iväg. Magnus och jag valde att gå in på Svalbar och stärka oss med ett par koppar varmt och starkt kaffe.

FILM: Fredde på skoter  (öppnas i nytt fönster/flik)

Från Svalbars fönster har man bra utsikt mot Platåfjället, och det var något jag tyckte verkade lockande. Det var en hel del personer som gav sig av upp mot toppen, och det såg inte så jobbigt ut.  Magnus bara skakade på huvudet, men som sagt lockande…

Platåfjället med Platån längst till höger.

Sagt och gjort. Efter att ha njutit av en god middag bestämde jag mig för att gå upp på toppen. Det gällde ju att passa på nu när vädret var så bra.  Beväpnad med vatten, kamera, och diverse objektiv gav jag mig av vid 22-tiden. I början mötte jag en hel del personer som var på väg ner från toppen, och det var väldigt lättgånget. En rejäl pulshöjare, men det var en vältrampad ”stig” i snön.  Men så småningom blev det värre. Det var väldigt isigt under snön, så fötterna slant en hel del. Upptäckte då att de jag mötte hade broddar på fötterna och vapen på ryggen.  Borde kanske gett mig en liten vink om att det inte var helt ofarligt att gå upp, men den inre rösten lyssnade jag inte på.  Efter ca en och en halv timme var jag uppe, och det var verkligen mödan värt. Vilken fin utsikt, både över byn och fjällvärlden.

Men det var väldigt svårt att förstå att klockan faktiskt var över midnatt. Ingen skillnad mot mitt på dagen. Efter en dryg timme kändes det som att det var dags att lämna toppen och ta sig ner. Antar att Magnus börjar bli orolig snart. Det var betydligt värre att ta sig ner än det varit att gå upp. Nu gällde det att inte halka, så det tog lååång stund att ta sig ner.  Och det var minst lika svettigt.

En riktig motljusbild.

Jodå, mycket riktigt, Magnus hade börjat undra vart jag tagit vägen, och han blev inte gladare över att höra hur isigt det var.  Men allt gick ju bra! Det här måste firas, så trots den sena timmen gav vi oss av till Svalbar, där den kalla ölen smakade underbart gott.  Nu fick jag även en liten utskällning av sonen som upplyste mig om att man ska ha vapen med sig när man går dit. …..Ombytta roller på vem som är vuxen och vem som är naiv. När vi gick hem vid halvtretiden hade vi den här fina solen i ansiktet. Häftigt!

Vad synd att vi inte hade tillgång till två skotrar. Nu fick vi återigen ge oss ut i två omgångar.  Nu var jag nyfiken på hur det egentligen ser ut där vi var och åkte i vintras, så jag tog Gud i hågen och gav mig upp genom byn mot Breen.  Man kan ju säga att det nog var lika bra att jag inte visste hur där såg ut. Det var inte så smalt, bortsett från en passage, som jag mindes det, men det var lite brant.

Passet upp mot Breen

I dagsljus kändes det dock bättre, och snart hade jag tagit mig igenom sista passet och var uppe på Breen. Vad fint här var. Både vad gäller landskapet och underlaget. Nu vågade även jag gasa på ordentligt, och var faktiskt uppe i nästan 90 km/h. En oerhörd frihetskänsla att fara iväg över Breen. Tyvärr så tog den ju slut så småningom, och slutet markerades med en liten fjälltopp.

Nu hade jag fått blodad tand och tog ett djupt andetag och åkte ner mot Fahrdalen.  Visste att det var en riktigt brant nedförsbacke, och det var det. Stannade upp och funderade på att vända, men vad sjutton…. Hade dock Freddes ord i bakhuvudet hela tiden – Bromsa INTE! Men det var jag givetvis tvungen att göra, men väldigt försiktigt. Annars hade jag väl dånat ner i en hastighet av okontrollerbart. Nu möttes jag av ett riktigt ”sagolandskap”.  En helt underbar upplevelse! Stannade skotern en stund för fotografering, och då slog tystnaden verkligen emot mig. Återigen fick det här landskapet mig att känna mig ensam på jorden, men nu var det en positiv känsla.  Fortsatte ner genom dalen, men insåg att det nog var bäst att vända. Hade ju ingen bössa, och skulle skotern stanna så skulle det vara kris. Visst det kom ju skotrar ibland, men var nog lite väl långt borta.

Bilder från Fahrdalen:

Nu skulle jag bara ta mig uppför backen också, som dessutom sluttade snett höger. Full gas, och hoppas på att tyngden var rätt fördelad. Det gick ju bra, Betydligt lättare än att ta sig ner!

På vägen tillbaka ner över Breen var det en kanonfin utsikt ner över Longyearbyen och Adventsdalen. Blev givetvis ett par fotostopp på vägen, och jag tror att det var på ungefär samma ställe där jag stod i vintras.

Magnus valde en tur nere på Adventsfjorden, och kom tillbaka helt fascinerad av alla trasiga skotrar som stod lite överallt i dalen. Men även han hade haft en underbart fin tur.  Innan vi gav oss hemåt körde jag en liten bit över mot andra sidan av fjorden, och då fick jag se den här synen. Snöskoter, skidor, hundspann men cykel? Nåja, alla sätt är bra att ta sig fram på snö utom de dåliga!

Efter att ha lämnat av skotern och värmt oss lite blev det en längre promenad i byn med omgivningar.

 

Huset med Platåfjället i bakgrunden.

Här byggs  Nya Svalbard Hotel .

Idag blev det en kulturell dag. Först tillbringade vi några timmar på Svalbards muséum. Det här muséet kan verkligen rekommenderas, väl värt ett besök.

Som sanna flygvapenofficerare gav vi oss sedan i kast med Flygmuséet. Här måste man nog vara lite av en fanatiker på luftskepp och dess historia, för att uppskatta utställningen. Visst var det intressant att se och läsa om alla expeditioner till Nordpolen, men det blev alldeles för mycket.  Men vi har varit här i alla fall!

  

Efter så mycket inne vistelser blev det en längre fototur i byn. Vi fortsatte det kulturella inslaget med lite gruvhistoria.

  
Lite gruvhistorik.

Dagen, eller rättare sagt kvällen/natten, kommer jag mest att skildra i bilder.  Under dagen tog vi det lugnt för att ladda inför kvällens skoterutflykt. Fredde hade bokat in oss på ”Midnattssolstur till tempeldalen”, och vi skulle inte ge oss av förrän vid 19-tiden.  Vi hade verkligen tur med vädret. Ännu en dag med sol från en klarblå himmel, så vi såg verkligen fram mot att få njuta av midnattssolen långt ute i vildmarken. 
Som sagt, det är bra med kontakter. Vi hade bokat in oss på budgetvarianten, att dela på en skoter. Men vi fick varsin, och dessutom genomförde de turen trots att det bara var Magnus och jag anmälda. Snacka om specialguidning!
Vi startade med att köra hela Adventdalen med diverse guidestop, bla vid gamla flygplatsen.

Därefter fortsatte vi fram mot Tempeldalen och den gamla fångststugan Fredheim. Skoterturen var härlig och landskapet fantastiskt, härligt, mäktigt, ja det går inte med ord att beskriva.  När sen Templet, en bergsformation, dök upp stannade vi länge och bara tittade i full beundran.

Vid Fredheim stannade vi en längre stund och gick runt och tittade. Vår duktiga holländsk/norska guide berättade målande om stället, och vi riktigt kände historiens och dramatikens vindslag.

 

Ovanför Fredheim finns ett fågelberg, varifrån det är en fin utsikt över Tempelfjorden. Vår guide hade planerat in en middag, eller rättare sagt lite nattmat, där uppe. Att det skulle vara i form av torrfoder visste vi, men vi blev glatt överraskade över att det var Reals Turmat.  Visar att man vet vad som är bäst i den genren. Vi njöt både av maten och utsikten, för att inte tala om midnattssolen. Helt ofattbart att det var mitt i natten!. De enda fåglarna som visade intresse för oss var Stormfåglarna.

  
Vi hade solen mitt i ansiktet, vilket värmde skönt. Däremot inte den bästa fotovinkeln….

Det var verkligen skönt att vi bara var två. Dels kom vi guiden väldigt nära, och sen hade han tid till lite extra rundturer i området. Nästa halt blev i Sassendalen vid en Canyon. Häftigt att gå in där, och tänk om det stått en isbjörn längst in. (Har tydligen hänt). Vi hade även tid att stanna till vid Sassenfallet.  Det här blev vår första bekantskap med den blåa polarisen. Sett framifrån var det inget särskilt med det frusna vattenfallet, men man kunde gå bakom det, och då lyste den blåa färgen verkligen igenom.

  

Blev ytterligare några stopp på vägen hem, bla på den här kullen där det står två järnsängar. De blev tydligen kvarlämnade här av en familj, och på Svalbard får man inte ta bort vad som finns i naturen. Tydligen räknas det inte som skräp…

Även guiden uppskattade den fantastiska natten, så när vi närmade oss Longyearbyen frågade han om vi ville åka en sväng till. Självklart ville vi det!!! Nu svängde vi av mot Hjortfjälllet, dvs andra sidan av Adventdalen. Här fick vi en magisk vy över Longyearbyen, som nu badade i sol, klockan 0200 på natten. Även på den här sidan finns det rester från gruvbrytningen, vilket vi fick lite historia om.

Är det idag vi äntligen skall få se vår första isbjörn? Nu skulle vi med på en guidad tur till Östkusten, där det finns ”gott om” isbjörnar. En liten lagom tur på 22 mil tor.  Även den här gången fick vi en specialtur, eftersom Svalbar hade hängt på och bokat in en personaltur ihop med oss. Så det var Magnus, Fredde, hans svenske kompis Johan, samt ytterligare två från Svalbar.  Här var det väl bara Magnus och jag som var ovana skoterförare, och hade det inte varit för isbjörnschansen så hade nog inte killarna velat följa med. 

Idag svek oss vädret något, då det blåste friskt vilket gjorde att sikten inte var så bra. Dessutom var det kallt, så här gällde det att klä sig ordentligt.

Som vanligt blev det Adventfjorden ut, och nu vågade vi faktiskt gasa på lite mer. Kanske berodde det på att vi inte hade något val. Killarna ville inte turiståka, så vi höll åtminstone 80 km/h. Tack o lov blev det även idag guidestop, vilket gjorde att vi kunde hämta andan och torka svetten ur pannan. Vad är det för fel att turistglida fram i 50 km…. Ja jag vet, vi hade ett par timmar på skotrarna framför oss.

Ett av stoppen var vid en Pingo, typiska för det Arktiska och Antarktiska klimatet. Med andra ord där det finns permafrost. Enkelt uttryckt är det en höjd av jordtäckt is, som växer ca 2 cm /år. De kan bli upp till 60m höga och ha en diameter på 600m.

När vi lämnade Adventdalen och kom fram till Sassendalen, snöade och blåste det rejält. Vår guide började nu tveka om vi skulle fortsätta, och trots protester från grabbarna bestämde han att vi skulle avbryta försöket. Synd! (Visade sig sedan att det varit kalasväder på Östkusten, så vi kunde gott ha fortsatt lite till. Men ok säkerheten först.)  Dessutom skulle vi nu byta dragskoter till släden med mat o säkerhetsprylar. Varför förstod vi egentligen inte, för nog borde hans skoter klarat av nedförsbacken till Sassendalen? Men nu fick Johan dra på den istället. Istället för Östkusten skulle vi nu åka bort till Fredheim. Nu lät det inte så lockande som härom kvällen. Vi hade alla varit där, men guiden bestämmer. På vägen dit var vi även inne i samma Canyon som vi besökte häromkvällen.

  
Efter canyonen, full fart mot Fredheim.

      

  
Framme i Fredheim var det lunchpaus, men idag blev det ingen mysig matstund utomhus. Istället sökte vi skydd i värmestugan, där vi tryckte in oss.

Efter lunchen skulle vi köra tillbaka till Longyearbyen, men då tyckte vi att det började spricka upp och föreslog att vi skulle ge oss på Östkusten trots allt. Men det fick vi tyvärr inget gehör för, så det var bara att sikta in sig på byn.

Tillbaka vid skoteruthyrningen kom guiden med förslaget att vi skulle fortsätta dagen, och nu mot Rysshytta. Hyttan ligger mot Barentsburg, dvs upp på Breen och sen ner genom Fahrdalen, och en bit till. Ungdomarna, som brukar ha Rysshytta som utflyktsmål, valde nu att hoppa av och ta en ledig dag i byn. Kvar var nu Magnus, jag och en av kökspersonalen. För Magnus blev det nu premiär att åka upp på Breen, och han var lika impad som jag. Dessutom vågade han gasa på betydligt mer.  Var med lite skräckblandad förtjusning jag närmade mig backen ner till Fahrdalen, men den här gången fick jag inte skrämselhicka. Uppenbarligen inte Magnus heller, för han bara försvann ner, utan att bromsljusen tändes en enda gång.

När vi närmade oss slutet av Breen försökte solen bryta igenom molntäcket.
Samtidigt körde vi ikapp ett annat sällskap som skulle till Barentsburg.

När vi kom ner i Fahrdalen sken solen från en klarblå himmel, och även om det var fint, så kändes det lite surt.  Men det blev en fin tur ner genom dalen och bort mot Colesbukkta. Rysshytta, som vi har hört talas så mycket om, visade sig vara en liten, mycket enkel hytta. Påminde om ett mellanting mellan våra äldsta fjällstugor och nödstugorna på fjället.  Att övernatta här vintertid måste innebära att någon sitter eldpost.

     

Här var i alla fall väldigt vackert, och det var fina kontraster mellan den vita snön och det blåa havet. Efter hytta drog vi rakt uppför ett litet fjäll, och njöt av utsikten.

Hemfärden gick utan stopp, och det var bara att gasa på i dalarna.

Sista hela dagen på Svalbard blev en riktig familjedag. En ny skotertur stod på programmet, och nu skulle vi få en guidning av Fredde. Han har pratat så mycket om något som de kallar för ”Lilla rundan”, så det skulle bli spännande att få se vad den erbjöd. Extra skönt var det att blåsten nu var borta och den klarblå himlen var tillbaka.
Det här blev en oförglömlig och mysig dag. Magnus och jag delade på en hyrskoter, och det ska ju villigt erkännas att det inte var lika trevligt att sitta bak. Ingen kontroll på ekipaget, så här gällde det att hålla i sig. Vi började med att köra upp till Breen, men när Freddes bensinlampa började lysa och locket på reservdunken frusit, vände vi tillbaka ner för att tanka. Sen blev det motsatt håll, dvs Adventdalen och sen upp genom en mindre dal, och så småningom kom vi tillbaka via Fahrdalen och Breen.  Rundan var väldigt trevlig, och innehöll en mindre toppbestigning med skotrarna. Jag tyckte det var brant upp, men Fredde som nyligen gjort debuten på Nordensköldstoppen bara fnös åt sin mor.  Ja en sak är säker. Till Nordensköldstoppen kommer jag aldrig att köra (tänk om jag kommit ihåg de orden ett år senare….). 

Här kommer ett litet bildsvep från vår tur.

  



  

FILM:  Skoter i Fahrdalen (Öppnas i nytt fönster/flik)

  
  

Efter att ha lämnat Fredde som skulle jobba, fortsatte Magnus o jag vår tur. Nu återvände vi till andra sidan fjorden, men den här gången körde vi längre ut på udden. Här var väldigt fint, bla hittade vi ett gammalt skeppsvrak.

  

Tack junior för att du ville ta med oss ut och visa ditt andningshål!

Sista kvällen bjöd återigen på en magnifik sol. Någon isbjörn blev det inte den här gången heller, men vi har verkligen fått uppleva vad midnattssol är.

Nu fick Fredde ett nytt familjebesök, när Kristina, Martin och lilla Thea kom upp för ett par dagar. Tyvärr hade de inte samma tur med vädret, men Martin fick uppleva en skotertur med Fredde.

Det bästa jag har sätter jag på bardisken.

Tyvärr var Thea för liten för att prova den lilla skotern, men liten blir ju stor..